Kors lika med hjärta

Det händer varje år vid den här tiden. I takt med påskpyntets invasion i butikerna och fjädrarnas fladdrande i trädgårdar runtomkring. I mig en förnimmelse om högtidligheten i det som är på väg att hända. Känslan av obeskrivlig vördnad inför det Han gjorde för oss. Tacksamheten så stor att den väller ut på både längd och bredd. Han dog. För mig.

Kampen i Getsemane, våndan som får all mänsklighetens ångest att framstå som en obefintlig droppe i havet, smärtan som ingen någonsin varken förr eller senare erfarit. Önskan, längtan, hoppet. I all sin mänsklighet bönen om att slippa. Slippa bära den omöjliga bördan, slippa gå denna långa väg. “Om det är möjligt, så ta denna bägare ifrån mig“. Han svettas blod. Han är ensam. Alla som följt honom är långt borta. Folkskarorna som hälsat honom Hosianna bara dagar tidigare är tysta. Lärljungarna sover. Fadern tvingas vända bort sin blick.

Ändå, mitt i ensamheten, mitt i ångesten, mitt i smärtan. “Ske inte min vilja, utan din“. Han kunde sagt ett ord och hans förrädare skulle aldrig mer sett dagens ljus. Han kunde kallat ner legioner av änglar, kunde bett Fadern ta honom hem. Ändå. Något i hans inre som manade att säga ja. Kärleken var för stark för att välja den enkla vägen. Kostnaden att för evigt förlora oss för stor. Längtan efter gemenskap med mig och dig för passionerad. Han kunde inte säga nej.

Förrädelsen, tortyren, hånandet. Smärtan, såren, skräcken. Ensamheten, korset, mörkret. Tystnaden. Slutet. Döden.

Gud, kommen till oss, Han som enbart gjorde gott, Honom hängde vi på ett kors. Inte bara människorna som skrek korsfäst, utan vi som mänsklighet som genom synden gjort om intet vägen mellan oss och Gud. Han kunde lämnat oss till det val vi gjort. Kunde sagt att det ju är vårt eget fel. Istället sänder han sin son, sin älskade son, som genom sitt liv på jorden plöjer upp den omöjliga vägen, som genom sin död på korset totalt och för evigt förintar de vägspärrar som vi omöjligt kunde ta oss förbi. Vägen blev öppen. Vägen till Gud.

Detta är påsken. Ingen händelse i världen så betydelsefull. Inga ord på jorden stora nog för att beskriva. Inget människoliv långt nog för att helt och fullt greppa. I hans verk möjlighet till något nytt, i hans val en förebild för våra liv, i hans kärlek en evig grund som håller. Trots allt. I allt. Genom allt.

Mitt ankare i nuet

Att ta sig tid att blicka bakåt. Inte fastna i det som varit, inte längta tillbaka eller bittert ångra sådant som hänt. Utan att vända sig bakåt, se på de egna fotspåren, hur de stundtals varit lätta som fjädrar, stundtals trampat i den djupaste lera. Hur fötterna ibland trampat på utan att komma framåt, hur fotspåren ibland bildat cirklar, och stundtals ser ut att ha vandrat från dike till dike. Hur man ibland tvingats ta sig upp för det brantaste berg eller simma motströms i det farligaste vatten. Att se det som varit, begrunda att det tagit mig dit där jag är idag, och förundras över hur det som för stunden sett omöjligt ut nu ändå kan räknas till en av livets många segrar.

Inte som en egoboost eller något slags självpepp, utan att i tacksamhet till Honom vars fotspår alltid synts bredvid mina, ta tid att förundras över hans nåd och hans trofasthet. Att låta vissheten om att han aldrig lämnat mig hittills få bli mitt ankare i nuet. Låta tacksamheten bli det fokus som varje dag ger mig mod och styrka. Och istället för att i någon slags självtillräcklighet försöka reda ut min verklighets trasselhärva, vända blicken uppåt, tacka för allt han gjort för mig, och i förväntan sträcka mig mot allt som Han kommer att göra.

“For Jesus doesn´t change – yesterday, today, tomorrow, He’s always totally himself.” (Hebr 13:8 MSG)

På samma sätt som han vänt situationer förr, som han öppnat dörrar och gett mig styrka att bestiga berg, på samma sätt går han där trofast bredvid mig idag. Han kan inte förändras. Han är alltid god. Alltid kärleksfull. Alltid mer än nog. Med den vissheten kan vi gå in i varje dag och varje utmaning med tillförsikt, med förtröstan, och med övertygelse om att jag en dag kommer att kunna blicka tillbaka till det som idag verkar oövervinnerligt, och se hur Gud, säkerligen inte på det sätt jag förväntat mig, men på det sätt som med facit i hand var det bästa, tagit mig segrande igenom!🙏🏼

Mitt manifest

Jag var tjugo år när jag hörde den första gången. Hade just gått ut gymnasiet och funderade över vad jag skulle göra med mitt liv. Orden tog tag i mig på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. Och den blev kvar. När jag och Vidar gifte oss var det till tonerna av denna som vi vandrade ut från kyrkan in i vårt nya gemensamma liv.

Åren har gått, soundet kan tyckas höra till gårdagen, men orden och stroferna har blivit något av en programförklaring, manifestet för mitt liv. I perioder har den glömts bort, men när jag som mest behövt den så har den på ett eller annat sätt dykt upp i mitt medvetande, och hjälpt mig hålla fokus. Jag har än idag, tjugo år senare, inte lyssnat till den en enda gång utan att tårar väller upp i ögonen. Av tacksamhet, av beslutsamhet och av förundran.

Tänk att få vara en i skaran. En av de som får förmånen att kalla Jesus sin Herre. Att få vandra i fotspåren till de som gått före, som lidit nöd, som förföljts, som i omöjligheter kastat sig på Gud och genom allt bevarat tron. Som vägrat lämna vägen vad det än kostat. Som löpt sitt lopp och tagit oss dit där vi är idag.

Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, stängde lejons gap, släckte rasande led och undkom svärdets egg. De var svaga men fick kraft, de blev starka i strid och drev främmande härar på flykten” Hebr 11:33

Vilka föredömen, vilka trons hjältar! Trots att de inte fick se uppfyllelsen av det som väntade, trots att de dog utan att ha fått det som var utlovat, så gav de aldrig upp. De levde med ett enda syfte, och med ett enda mål. De bekände sig till sin älskade Herre och frälsare, ända in i döden.

“När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss.” Hebr 12:1

Att få löpa mitt lopp. Att vara en i ledet av människor som fått förmånen att följa Honom. Som drabbats av hans enorma kärlek och som aldrig någonsin kan gå tillbaka. Att få vara påhejad av dessa trons giganter, och få springa med stafettpinnen i min hand. Den som burits av så många före mig. Som är märkt av blod, svett och tårar. Av tro. Av uthållighet. Av kärlek till Honom som gav sitt liv. Stafettpinnen som jag anförtrotts, och som jag med stolthet och ödmjukhet ska bära dit Han leder. Dag efter dag, år efter år, tills den dag då jag får möta min Jesus öga mot öga och därmed lämna vidare till någon efter mig.

Detta är mitt manifest. Min längtan. Min önskan. Det perspektiv jag ber att få leva i. Att få följa Kristus, min Mästare, och min Herre. Vad det än kosta må och så länge jag finns till. Inte i egen kraft, inte för att glänsa. Utan i och genom Honom, av nåd allena, genom tro, påhejad av de tusentals som gått före, och driven av det enda som bär in i evigheten. Hans ändlösa, enorma, självutgivande kärlek!

 

Ovan molnen

Hur svårt kan det vara? Man vet det så väl. I både hjärta och hjärna. Ändå är det i perioder som om man äts upp av alla “här och nu”. Den här världens bekymmer, som Jesus själv beskriver det. Alla surr, allt brus och alla frågor som tidvis blockerar den plats där alla svar har sitt ursprung. Platsen hos Honom. I Hans närhet. Där det bara är han och jag. Där allt är väl. Där jag är tillräcklig, där jag är älskad, där allt jag vill är att vara med Honom. Den där platsen ovan molnen där solen alltid skiner, oavsett hur svart himlen ser ut. Där perspektiven blir större, där man ser längre, och inget är omöjligt.

Jag har märkt en sak med mig själv, och jag tror inte jag är ensam. I perioder då allt rullar på, då vinden ligger i ryggen, och då livet är ljust, då är det så lätt att bli tillräcklig i sig själv. Att hoppa över de där stunderna av bibelläsning, att ersätta bönestunden med en tv-serie, och välja radion framför lovsången. Inget ont i dessa ting, men när de tar vårt fokus från det som är där ovan så tror jag vi lurar oss själva. Det som händer är att perspektivet förändras, att man börjar se mer på molnen, som dessutom genast tycks hopa sig. Man blåser sig förgäves gul och blå för att få molnen att skingras. “Om jag bara lyckas få kontroll över alla dagens skall och måsten, så kommer nog solen fram igen”.

Men det kommer alltid nya måsten, nya behov, nya bekymmer. “I denna värld kommer ni att få gå igenom svårigheter. Men fatta mod! Jag har besegrat världen!” säger Jesus (Joh.16:33). Tänk om omfattningen av de orden på djupet kunde landa i oss. Livet utan motgångar finns inte, vi kommer att tvingas gå genom passager av mörker. Men, ett stort MEN. Allt det vi möter har Han redan besegrat! Allt det där som vi kämpar med, sliter ut oss för att få ihop – moln som gör allt för att skymma solen för oss. De behöver inte ha makten över oss, för ovanför dem finns allt vi behöver! Gud har gjort iordning en plats för oss som alltid är tillgänglig.

Tänk om vi istället för att fokusera på att försöka städa bort eller strukturera upp molnen insåg vårt totala behov av Honom. Att vi före alla måsten valde den där stunden ovan molnen, med Honom. Platsen där perspektiven förändras, där det hårda blir mjukt, och det kalla smälter. Där olösliga ekvationer går ihop och livslånga knutar rätas ut. Den plats där vi är skapade att vara, där vi rustas för livets resa, och där Hans kärlek aldrig tar slut! Där vill jag vara, och i de stunder då jag frestas välja det brådskande, ber jag att ändå ha styrka att välja det viktiga – tid med min Herre, min Skapare, mitt allt!

Even if (del 1)

Hon kommer in i hallen och smäller igen dörren snabbt efter sig. Stoppar nycklarna i fickan och släpper väskan på golvet  med en duns. Mobilen ramlar ur på klinkergolvet och en liten glasflis lossnar från skärmens övre högra hörn. ”Aaah. Fattas bara!” Hon slänger undan mobilen med sina fyra missade samtal i en av ullkorgarna som svämmar över av stora tjocka halsdukar i alla livets färger, torkar av kinderna med sin iskalla hand och kastar en blick i hallspegeln. Ögonen är rödsprängda och mascaran har lämnat långa smala spår över de rosiga kinderna. Men nu är hon i alla fall hemma. Hon låter kappan falla rakt ner på golvet, sparkar av sig sina sneakers och springer ner i sovrummet, där hon kränger av sig de stela kalla jeansen och hoppar i den randiga flanellpyjamasen hon fått av mamma på alla hjärtans dag. ”Kanske en tröstpresent, men ändå”, hade hon sagt. ”Jag vill ju inte att du ska bli utan uppvaktning”. Som hon önskade att hon kunnat ringa mamma. Bara vältra ur sig all smärta och få vara liten. Någon som klappar på pannan och säger att allt kommer bli bra.

Hon sjunker ner på golvet bredvid sängen och blir sittandes med ryggen mot elementet. Värmen tränger in i hennes stelfrusna kropp, och verkar på något underligt sätt tina upp den tjocka klump i bröstet som hon burit omkring på de senaste veckorna. Den smälter först sakta, och varje liten droppe som rinner av gör det något lättare att andas. Sen plötsligt brister något, och från ingenstans kommer en hulkande gråt som får hela hennes kropp att skaka. Hon slår armarna runt benen och lägger huvudet ner mot knäna. Nu forsar tårarna. Det verkar inte finnas något stopp. I huvudet stormar tusentals tankar, omöjlighet efter omöjlighet griper tag om hennes väsen, och hon känner hur väggarna kryper närmare. Okej, andas djupt, försöker hon trevande säga till sig själv, långa andetag in i näsan och ut genom munnen. I vanliga fall vet hon mycket väl hur ångestattackerna ska hanteras, men den våg av allt som hon trängt ner i åratal som nu sköljer över henne tycks dränka all form av förnuft och reson. Det enda hon kan göra är att låta paniken komma. Tankar som rusar, nattsvart mörker, falla handlöst ner i en grop utan slut. Det är över. Slut. Nu finns inget mer.

Där och då, i kampen mot sig själv, känner hon hur läpparna plötsligt vill forma ett ord. Rösten är slut och vill inte bära, men hon tar ett andetag och viskar tyst. Jesus. Igen. Jesus. En gång till, knappt medveten om vad hon säger, än mindre varför. Jesus.

(Fortsättning följer…)

Full Ro I Detta

Frid. Ett litet ord med stort innehåll. Min morfar, och säkert fler i hans generation använde ofta detta som hälsningsfras. Frid, istället för hej. Kan tyckas främmande, men jag tror att just frid kan vara något av det finaste vi kan önska varann i vårt stressade samhälle.

Om jag säger frid, vilken inre bild dyker då upp i dig? En stor grön äng, ljum vind, sol som skiner, och en omgivning alldeles tyst med undantag endast av några fåglars melodiösa kvittrande? Kanske en dag när barnen sitter nöjt och pysslar, kaffekokaren levererar nybryggt kaffe på löpande band, och du sitter med fötterna på bordet med ett nyinköpt magasin i fånget? Jag tror att många av oss ser på frid, stillhet, ro, harmoni på detta sätt. Som avsaknad av kaos, oreda, storm och stök. Låt mig ge dig en annan bild.

Tänk dig ett stort stormande hav, vind som tjuter, vatten som piskar, och vågor som dånar. Inga små krusningar på en insjö, utan full storm ute på det stora havet. Fåglar som hopplöst flaxar i den starka motvinden utan att komma nånstans. Himmel som är svart av regnmoln och en horisont totalt obefintlig till fördel för den tjockaste dimma. Känner du det? Regnet som piskar i ansiktet, vinden som river i håret, och ljudet som vill spränga trumhinnorna. Är du där?

Tänk dig då, mitt ute i havet, i stormens öga. Ömsom täckt av vatten, ömsom synlig, skymten av en klippa. En plats där hav möter land, där vatten piskar mot sten och där orkanvindar visar sin fulla styrka. I klippan en klipphäll, en spricka i stenen. Oansenlig och nästan inte märkbar för blotta ögat. I avsatsen en fågel, liten nog att få rum med hela sin kropp inuti klippan. Helt undangömd från stormens vrål, skyddad från vind och vågor. Oavsett det kaosartade scenario som pågår där ute så är han gömd, trygg och säker. Detta är vad jag vill kalla frid – Full Ro I Detta.

Full. Alltså helt och total. Inte halvdan, inte delvis, utan orubblig, sann och verklig, utan villkor och utan slut. Ett glas fyllt till bredden, utan plats för något annat än det som just nu finns däri.

Ro. Stillhet och vila, alltså motsatsen till stress och fruktan. ”Nu i ro slumra in”. Sådan ro att hela kroppen stänger av, lugnar ned sig och går in i vila.

I. Inte efter, inte före, utan mitt i, under tiden, pågående, just nu.

Detta. Det tillstånd som är vår verklighet idag. Där vi befinner oss i denna minut. Där vi slåss med vardagstristess, frustration, besvikelse, stress. Där vi är sårade, har svårt att se vägen framåt eller omgivna av den djupaste sorg. Vad som än är vårt ”detta” så finns det där full ro att få.

Tänk dig. Det du just nu ser som din största utmaning, det som upptar din tid, din energi, dina tankar och dina funderingar. Mitt i detta som är din storm finns det frid. Vi behöver inte rida ut stormen eller vänta till krisen är över. När det lugnar sig så är ofta nya omtumlande omständigheter i antågande. Om vi ska vänta ut stormarna för att få frid så kommer vi aldrig att hitta den. Men i detta, i din utmaning, i din storm, finns friden där, och den finns närmare än du tror.

Innan Jesus lämnar jorden, säger han ”Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas, och tappa inte modet.” (Joh. 14:27) Detta är den frid vi har i Gud. Vi behöver inte oroa oss, inte tappa modet. Hur mycket det än stormar så ger han oss sin frid. Han mejslar ut den där avsatsen i klippan där vi kan gömma oss undan stormen. Han är klippan som omsluter oss och som håller oss skyddade mitt i livets kaos. Det enda vi behöver göra är att hålla oss nära honom. Låta honom leda oss till den skyddade plats han förberett för oss. Under hans vingar, inkapslade i honom och fyllda av hans oändliga kärlek kan ingen storm i världen få oss på fall!!

Bakom filter

Drömmen om Elin. Eller Karin. Eller för all del, Margareta. Anyone but me.

När man blir så där urbota trött på sig själv att man bara vill kliva ur sin egen skalle och hitta någon mer väluppdaterad, gladlynt och lättsam variant att hoppa in i. Gärna någon som besitter alla de egenskaper som hela det samlade instagramflödet presenterar. Som verkar ha ändlösa depåer av energi, som bakar tårtor med snits och oansträngt anlägger trädgård som slår självaste Eden. Någon som är en baddare på att renovera möbler, vars barn alltid ser ut som en fulländad kapselgarderob, och som hoppar i sina skinnyjeans två veckor efter förlossning fastän man konstant levt på semlor och smågodis.

Jag tror det är så här vi alltför ofta gör. Jämför andra människors yttre med vårt eget inre. Vi utsätter oss för massiva mängder yta. Sociala flöden till höger och vänster, tillfixade bilder och filtrerade vardagar. Prydliga hem, smilande barn och total frånvaro av kaos. Det kaos man själv så ofta upplever befinna sig i. Och man tror att man är ensam i världen om att känna som man gör.

Någon definerade stress som gapet mellan dina förväntningar och din verklighet. Inte konstigt att utbrändheten brer ut sig som en fulländad epidemi i vårt moderna samhälle om våra förväntningar ligger i nivå med våra sociala flöden. Att vi hetsigt försöker springa ikapp allt det där ouppnåeliga som bara existerar under en massa filter. Det som inte ens är verkligt.

Den enda verklighet man inte kan filtrera är ju trots allt den egna. Där skriker den nakna sanningen en rakt i ansiktet. Ibland som en käftsmäll, ibland en stolt klapp på axeln. För livet är inget filter. Det är en hisnande bergochdalbana med svindlande höjder och djupa dalar.

Visst är det väl ändå där vi bör ha vår utgångspunkt. I vårt eget inre. Låta livet vara livet och hylla både upp- och nergång. Sluta springa efter ouppnåelighet, låta resan vara målet, och vårt inre vara kompassen som driver oss framåt. Utan dalar inga toppar, utan kontraster inget liv!

Celebrate your strenghts

Snubblade över detta citat i flödet på insta, och det gick rakt in i mig. Vet inte hur det är med er, men jag själv fastnar väldigt lätt i de områden där jag behöver utvecklas, som kräver arbete, och där jag önskar bli starkare.

Kanske är det så att det i själva verket är genom att anamma, hylla och stå rakryggade i våra styrkor som vi blir rustade att möta och utveckla de delar av oss som kräver lite mer arbete.

Varför inte stanna upp ett tag, lista minst tio saker just du är riktigt grym på, starta varje dag med att läsa igenom din styrkelista, addera fler när du kommer på, och ditt fokus kommer automatiskt att hamna på plus istället för minus.

Ryggen blir rakare, energimängden kommer garanterat öka, och kanske några av de tidigare så viktiga utvecklingsområderna till och med bleknar bort till betydelselöshet. Man kan ju, trots allt, inte vara bra på allt!

Ever since

“I’m happy from the inside out, and from the outside in, I’m firmly formed. You cancelled my ticket to hell – that’s not my destination! . Now you’ve got my feet on the life path, all radient from the shining of your face. . Ever since you took my hand, I’m on the right way.” . Psalm 16:11 MSG

Nystart

2019. Nytt år. 365 oskrivna dagar. Överallt haglar löften, mål, tankar och förhoppningar om vad som ska fylla det kommande året. Stans alla gym fylls till bredden av träningstörstiga som minsann ska ta tag i sina liv. Bantningskurer och hälsotips fyller tidningarna till bredden. Möjligheten till en andra chans basuneras högljutt, och få är väl de som inte vill ta möjligheten till en nystart.

Även jag summerar, drar ett streck och planerar framåt. I prioriteringar, målformuleringar och önskningar slås jag av en enorm tacksamhet. Tacksamhet över att jag inte behöver begränsa mina mål och planer till min egen förmåga. Tacksamhet över att kunna vila i att dit jag går har Han redan varit. Och framför allt. Över den andra chans jag fick för två tusen år sedan, den möjlighet till nystart som jag en gång tog emot, och som förverkligas mer och mer för varje dag som går.

Dagen då jag tog emot Jesus var dagen då mitt liv började på riktigt. Från den dagen är det han som leder och jag som följer. Ibland viker jag av in på snåriga omvägar, men oavsett var jag hamnar så vet jag att han är med.

“Människans hjärta tänker ut sin väg, men Herren är den som styr hennes steg”. Ords.16:9

Med det löftet i bagaget behöver jag inte oroa mig för brutna nyårslöften eller missade mål. Han vet vad jag behöver, Han är min herde och jag följer hans röst. Mitt slutliga mål är redan bestämt, och vägen dit ett äventyr!!