Framåt Bakåt Inåt

När tomheten ekar i det inre. När alla steg man tar tycks leda bakåt, alla riktningar vara fel. När man jagar yttre saker som kan göra stunden mer meningsfull, skapa känslan av att allt är väl, men man misslyckas radikalt. Så länge man är i rörelse, i färd med att jonglera alla bollar, går det att trippa runt på den tunna isen, men när man förr eller senare tvingas stanna upp, så brister marken under fötterna och de tappade bollarna bildar små hål i den sköra isen. Hål som reflekterar den stora tomhet på insidan som tycks ha blivit än större, ett trassel som blivit än mer omöjligt att reda ut, och en rådvillhet som skjuter iväg och når nya höjder.

När det enda steget vidare varken går framåt eller bakåt, utan inåt, i att möta det tomma hålet som sakta äter sig större. När man inser att det man försökt springa ifrån faktiskt finns på insidan och att bruset man konstant försöker jaga aldrig kan överösta ekot där inne. När man kommer till slutet av sina försök, slutet av jagande och hets, när man sjunker ihop, kapitulerar och ger upp. När man stannar upp och tillåter sig att sjunka ner i hålet, låter tomheten och smärtan finnas där, låter masker falla av och släpper allt. Tystnad. Mörker. Ångest. Fallet tycks vara bottenlöst, livet verkar slut, hålet ser ut att sluka allt.

Då. Ena foten når plötsligt fast mark. I djupet en avsats att stå på, i mörkret en strimma av ljus. Två till synes oförenliga världar som möts. Motpoler som får vandra sida vid sida. Mitt mörker, Hans ljus. Min svaghet, Hans styrka. Min förvirring, Hans klarhet. Min hopplöshet, Hans trofasthet. Min död, Hans liv.

Han öppnar boken på nytt. Visar att vägen till honom aldrig går genom att förneka livets faser, att jaga perfekta omständigheter eller att putsa en bräcklig fasad. Att det är i mitt mörker som hans ljus lyser starkare, i min svaghet som hans styrka blir fullkomlig, i mina misslyckanden som hans nåd triumferar. Att jag gör bäst i att vara människa och att låta Honom vara Gud. Att vi tillsammans bildar en symbios som visar på meningen med livet på jorden. Där jag som är ofullkomlig får leva med en fullkomlig Gud. Där livets upp- och nergångar gör mig beroende av Hans trygga famn. Där jag blir mindre och Han blir större, mitt liv blir Hans och Hans liv blir mitt. Där min tid på jorden inte handlar om perfekta ytor eller ultimata omständigheter, utan om Honom som genom livets bergochdalbana alltid håller min hand och i alla livets upp- och nergångar alltid låter mig landa i Hans famn. Han som steg för steg leder mig, lär mig om livet, och för varje dag tar större plats i mig, ända tills den dag då jag för evigt får bo med, och till fullo bli ett med Honom – min största kärlek, min Gud, mitt allt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *