Karusellsnurr och bergodalbaneliv

När bergochdalbanan kört otaliga varv och man börjar kunna svängarna. Ett mönster framträder sakta men säkert. Den kämpiga branten uppåt, följt av en kort sekunds njut av fantastisk utsikt, nästa stunds handlösa fallande, den skarpa högerkurva som överraskar när man trodde vägen skulle vara smidig. Loopen som än en gång kastar livet omkull, den lugna raksträckan då man försöker få saker på plats. In i tunneln där allt är nattsvart, ljuset som bländar på andra sidan. Ett gupp i hög hastighet, kittlet i magen. Den hastiga inbromsningen, man gör sig redo för att hoppa ur. Men vagnen börjar rulla och det börjar om igen.

Första varvet genomlevdes i nån form av skräckblandad förtjusning med ett krampaktigt grepp om säkerhetsselen. Andra, tredje, fjärde en resa genom tårar, minnen, rädslor och förhoppningar. När sen färden börjar bli familjär, när den där första beslutsamma fightingandan börjar falna, samtidigt som karusellen rullar på varv efter varv. När jag följer med, men plötsligt får plats med andra tankar än att bita ihop och överleva. När jag börjar undra hur länge jag ska vara fast här? Är detta mitt nya liv? När jag är less på mina egna reaktioner och vill vidare, vill se nåt nytt. Känna livet igen, få andas luft av hopp. Men karusellen fortsätter rulla och jag med den.

Då bestämmer jag mig. Jag bygger ändå. Adderar färg till vagnarna, sätter blommor i mitt hår. Målar regnbågar på himlen, skapar syrendoft i tunneln. Toner av sommar i högtalarna och vattenstänk på höjden. Kanske är det så här livet är just nu. Kanske dröjer det tills jag kan ta av mig selen och kliva ur. Men leva, det ska jag göra ändå. Leva här och leva nu!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *