Det okända, del 3

Så kommer stormen. Allt som så länge varit tyst släpper plötsligt som på kommando alla hämningar på en gång. Ett enda öronbedövande vrål. Ett virrvar av ord, känslor och tankar som väller in från alla håll. Det går inte att värja sig. De murar jag så omsorgsfullt byggt upp, allt jag sysselsatt mig med för att slippa tänka blir brutalt översköljt av den verklighet och insikt som målas upp. Mörker. Hopplöshet. Sorg så tung att kroppen viker sig, tvingar mig ner på golvet, skakandes. Händerna för ansiktet, tårar som forsar fram mellan fingrarna. Stormen slukar hela mitt väsen, jag blir liggande medan våg efter våg sköljer över mig. Jag hade väntat på det, var ändå inte beredd. Hade hört att det skulle ta tid, trodde ändå jag var igenom. Förstod att det skulle bli jobbigt, men inte så här brutalt.

Så klingar det av. Ingen aning om hur lång tid som gått. Ställer mig upp, ser mig om. Tittar ner mot mina fötter. Ser det som var mitt liv. Ligga där, raserat, i bitar. Miljoner små spillror av minnen, känslor, tankar, önskningar och drömmar. Försöker för ett ögonblick sortera bitarna i högar, men det går inte. Jag orkar inte ta i dem, orkar inte känna. Försöker istället sopa undan dem i ett hörn, men vart jag än går så dyker de upp. Vill hitta en liten plats att stå där jag slipper se dem, en plats där jag kan andas och bara vara. Men vart jag än sätter foten trampar jag på något som gör ont. Ända in i märgen. Ont på ställen jag inte visste kunde göra ont.

Sätter mig ner i högen. Det skaver och smärtar. Jag sitter kvar ändå. Inser att det är det enda jag kan göra. Stanna i det som gör ont. Låta livets skärvor göra det de måste. En dag ska jag läka. En dag ska jag börja om på nytt. Måste bara gå sönder färdigt först.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *