Det okända, del 2

De första trevande stegen. När den bara foten möter ny, okänd mark. När eftervärkarna av det som just hänt ännu inte gjort entré. Det är tyst. Stilla. Ett vakum i tiden, som om alla sinnen är fullt upptagna med att skärpt fånga in alla signaler från denna nya omgivning.

Hur beter man sig här? Hur känns atmosfären? Vågar man klampa på, eller ska man känna sig försiktigt fram? Vilka faror hotar? Vilka gränser finns? Vem är jag här?

Den värld som just raserats ska sten för sten byggas upp. Vilka byggstenar ska med, vilka bör bytas ut, och vilka måste slipas eller tvättas innan de införlivas i bygget? Bagaget ska sorteras: livsviktigt, nödvändigt, bra att ha och onödig vikt. Vart vill jag nå, vart är jag på väg?

Hela livet kastas runt, varenda liten vinkel omvärderas. Otaliga försök att orientera sig framåt slutar i ett förvirrat irrande i cirklar. Ögonen söker en fast punkt, men hittar ingen plats att vila. Testar gamla hjulspår, men de leder ingenstans.

Vad nu, Gud? Du sa du skulle vara med. Vad nu?
Tystnad. Stänger ögonen. Var är du?

Då. En kort sekund. Ett ljus från himlen. En stråle som träffar mitt ansikte och tränger genom mina slutna ögon. Lyfter ansiktet uppåt, kisar mot ljuset. Andas in. Luften är ren, andetaget lätt. En vindpust som kittlar i näsan bär med sig en söt, lite fruktig doft. En doft av något nytt, något jag aldrig känt. Hela mitt inre stannar upp. Släpper garden, öppnar hjärtat. Tusentals känslor men stillhet ändå. Krossade drömmar men hopp om nya. Mörker runtomkring, men en lykta i min hand.

Då slår det mig. Jag har tappat min kompass. I min strävan att anpassa övergången och våga fortsätta framåt har jag blivit så upptagen att söka vägar och processa intryck att jag missat själva förutsättningen för min existens. Det enda som är konstant, Han som aldrig förändras. Han som inte bara är kompassen, utan också styr den dit han vill. Jag plockar upp min Bibel. Läser om Abraham, om Noa, och om Mose och vandringen genom Röda havet. I vakuumet en känsla av att vara omsluten, i bristen på fotfäste en förnimmelse om förmånen att få vara en av dem. De som vågade, de som kastade sig ut, de som fick möjligheten att erfara hur Han alltid bär.

Det okända går från att vara skrämmande och hotfullt till att bli en möjlighet. En möjlighet att växa, att förtrösta mer, att vara konstant beroende. En möjlighet att vara öppen för nya dörrar, nya tankar och nya förhållningssätt. Hans vägar, inte mina. Hans sätt, inte mitt. Hans ord över allt annat. Det som håller, det som bär, det som ger var dag mening. Det som är konstant och som oavsett omständigheter aldrig nånsin sviker.

Läs också: Det okända, del 1

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *