2019

Processed with VSCO with a3 preset

2019. Vet inte var jag ska börja. Hur beskriver man smärtan i när livet går sönder? Hur förklarar man känslan av att hitta sig själv på en avsats där man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunnat se sig själv hamna? Hur förmedlar man med ord den kärlek som i den vildaste storm blir ett ankare och mot alla odds förmedlar frid?

När jag för ett år sedan summerade 2018 och blickade fram mot ett nytt år, skrev jag ”…älskade Jesus, med dig in i 2019, och jag är inte rädd för nåt!” Inte hade jag då en aning om vad som låg framför. Men att 2019 års mest spelade låt på min spotifylista är just ”Not afraid” talar sitt tydliga språk. I allt som hänt detta år, där fruktan ibland gastkramat mig och ångesten ofta velat ta över, har Gud gång efter gång visat att fullkomlig kärlek, den kärlek som bara han kan ge, fördriver all fruktan. 

Livet är en resa där sådant som igår varit alltför smärtsamt att ens tänka, efter många svängar, långa krokiga vägar och trånga passager, ibland till slut ändå blir en verklighet. Där sitter jag idag. Separerad, nytt boende, barn som flyttar fram och tillbaka mellan mamma och pappa. En familj som inte blev vad den var menad att vara. Krossade drömmar. Enorm sorg. Obeskrivlig smärta. Men ändå, full förtröstan. 

Många har undrat hur jag kan vara så stark. Det är jag inte. Jag går sönder. Flera gånger om dagen. Men Gud lyfter mig upp igen. Ger mig ett ord för varje nytt steg. En sångtext rakt in i hjärtat när det stormar som mest. En uppmuntran från en vän, ett sms, en hjälpande hand. Ensam är inte stark. Utan alla vänner som funnits runt mig, hade jag efter detta år bara varit en våt pöl.

När jag blickar tillbaka ser jag, trots smärta, ångest och sorg, en väg inte bara kantad av, utan översköljd av ljus. Vänner som stått med i dalen, som gråtit med mig, stöttat trots att vägen varit oviss, funnits där, fångat mig när jag fallit, hjälpt mig hålla fokus och kommit med ord i rätt tid. Ni vet vilka ni är. Ett tack är inte nog, ord kan inte beskriva vad ni betyder. Jag kan bara blicka uppåt i tacksamhet och be om förmågan att finnas där för er och andra på det sätt ni funnits för mig.

Livet blir inte alltid som man tänkt. Oftast inte. Men att i livets föränderlighet vara buren av honom som aldrig förändras, en sådan enorm trygghet och oändlig nåd. Han är konstant. Densamme. Igår, idag, imorgon. För alltid. Han ger framtid och hopp. Han leder, jag följer. Han är kaptenen på mitt livs skepp. Dit jag går har han redan varit. Det jag känner har han känt. Han vänder ont till gott, Han har allt i sin hand.

Om nu han, som skapat himmel och jord, har full kontroll. Hur kan jag då vara rädd? Nej, jag fortsätter hålla hårt i hans hand, sätta foten på den avsats han visar mig, en i taget. Låter hans ord vara min lykta, litar på att hans perspektiv är större, och lägger allt i hans hand. Om och om och om igen.

2020, ett oskrivet blad. Jag känner vittring av revansch. Längtan efter nya erövringar. Hunger efter steg ut på okända vatten, där rötterna blir djupare och grenarna når längre, där jag blir mer av den jag är ämnad att vara. Så redo. Tillsammans med honom. För alltid buren, aldrig rädd!!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *