Att lämna allt

Ni vet de där små citatkorten man kan köpa i bokhandeln. Med tänkvärda ord att bära med sig i anteckningsboken, dagboken eller som bokmärke i favoritromanen. Under en tid i gymnasiet fick jag dille på just såna och samlade på mig fler och fler. I bokshopen i kyrkan där jag gick dök det ideligen upp nya inspirerande bibelbaserade texter, och jag var inte sen att köpa hem och tapetsera studentrummet där jag bodde med ord som gav mig mening, hjälpte mig lyfta blicken, och ibland till och med inspirerade till egenskrivna noveller.

De små korten har under åren hamnat på villovägar, men vissa av texterna tycks ha satt så djupa avtryck i mig att de än idag då och då dyker upp i mitt medvetande. Detta var just vad som hände för en tid sedan.

Jag satt hemma i soffan, sjukskriven. Efter att ha trampat på i motvind lite för länge, lyssnat in mitt inre lite för lite, och haft en ohållbar obalans i inflöde vs utflöde av energi hade det bara tagit stopp. Jag tvingades stanna upp. Tänka. Reflektera. Utvärdera. Jag började fundera över vad det var som fått mig att hamna här. Igen. Började dra i trådar, trassla i härvan, gräva i mitt inre, grubbla, vända och vrida. För att till slut hitta mig själv ännu mer intrasslad och ännu djupare nedgrävd. Jag kände mig uppgiven, trött i sökandet efter svar, och frustrerad över att Gud inte visade mig vad jag skulle göra för att hamna rätt.

Det var då den kom till mig. Texten från det lilla kortet jag som sextonåring plastat in på framsidan av min dagbok.

”As children bring their broken toys with tears for us to mend,
I brought my broken dreams to God because He was my friend.
But then instead of leaving him in peace to work alone,
I hang around and tried to help with ways that were my own.
At last I snatched them back and cried ”How can you be so slow?”
”My child”, he said. ”What could I do – you never did let go”

Det var som att den välkända poletten trillade ner. Plötsligt förstod jag. Jag hade bett Gud om hjälp, men ändå fortsatt nysta själv. Bett honom om läkedom, men ändå försökt pussla ihop mig själv. Ropat efter ledning, men ändå försökt hitta vägen på egen hand.

Detta, att släppa taget om livets härva, låta den falla till marken, vända ryggen åt det som tynger, och istället trots allt och mitt i allt, ändå lyfta händerna uppåt. Att låta fokus ligga på Jesus, på allt han är och allt han gjort, och inte på mina problem. Det måste väl ändå vara det som är att på djupet lämna allt. Och i överlämnandet av allt också vinna den glädje, frihet, och kärlek som bara går att hitta när man vågar släppa blicken från livets härva och titta in i hans kärleksfulla, eviga ansikte.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *