Det okända

Det finns stunder i livet då vägen man går på leder åt ungefär det håll man tänkt. Man når sina mål, uppfyller drömmar man haft, och de hinder som dyker upp lite nu och då utmed vägen är inte värre än att man med ett lite större kliv klarar av att passera.

Sen finns det perioder då man står inför en avsats, på randen till något helt okänt. Gånger då livet tagit vändningar som lett till ställen där man aldrig kunnat se sig själv, gånger då situationer man tidigare bestämt exkluderat sig från plötsligt stirrar en rakt i ansiktet. Man står där. Blickar framåt. Mörker. Ovisshet. Ingen synlig väg. Man vänder sig bakåt. Vägen som lett till platsen där man nu står har rasat. Ingen väg tillbaka. Inmålad i ett hörn, trängd från alla håll, rådvill, rädd och svag. I brist på bättre alternativ står man still, paralyserad. När plötsligt marken man står på, även den börjar rämna. Ingen väg bakåt, mörker framåt, och ingen fast mark under fötterna. 

Bibeln talar om det gång på gång. Människor som kallats ut i det okända. Israels folk, som lämnat Egypten och står inför Röda havet. Soldater närmar sig bakifrån. Ingen väg framåt, ingen väg bakåt, inget alternativ att stå kvar. Abram, som Gud kallar att lämna det land där han nu bor, sin vardag, allt som är bekant, för att bege sig till ett annat land, ett land som Gud ”skall visa”. Abram visste alltså inte ens vart han var på väg när han började gå. Noa, som fick instruktioner om att bygga en ark, en byggnad som aldrig tidigare byggts, i förberedelse för en händelse som aldrig tidigare ägt rum. Han visste inte hur vägen framåt skulle se ut, han visste bara att den värld han nu kände till skulle komma att gå under, att fötterna under marken skulle förintas. Ingen väg bakåt, ingen möjlighet att stanna kvar, framåt en dimma av okänd mark.

Genom hela bibeln ser vi människor som kallats ut ur sin nuvarande situation, in i något nytt, något ovisst och något som säkerligen varit skrämmande. Människor som i tro till sin Gud valt att lita på att det finns en väg framåt. Som tagit de första trevande stegen in i ett delat Röda havet. Säkerligen skräckslagna och rädda för att havet plötsligt ska utplåna den torra väg som just nu ligger framför deras fötter. Abram som inte hade någon aning om vart han var på väg med hela sin familj, sin boskap och sina ägodelar. På sin väg hamnade de mitt i en hungersnöd, som säkerligen fick honom att fundera över om han gjort rätt som lämnat sitt hem. Även Noa måste många gånger ha funderat över vad som skulle hända, de där dagarna då regnet bara fortsatte ösa ner, och då allt han kunde se var vatten.

Så vad gör vi när vi står där. Inför det där steget som hela vårt inre vänder sig emot att ta. När all rim och reson säger åt oss att slå bakut, klamra oss fast vid det som varit och, i panik stå still och hoppas på bättre tider. Vad gör vi när Gud kallar oss framåt, bort från allt som är bekant, in i det okända? När vägen bakåt är omöjlig, och platsen vi befinner oss på obeboelig? När allt han visar oss är en liten avsats där vi kan sätta nästa fot. Där vi inte vet hur terrängen kommer se ut, vilka faror som hotar, eller vart vägen leder. Vågar vi lita på honom? Vågar vi tro att han bär? Att han vet vad han gör, och att han har en plan?

Israels folk kom igenom Röda havet, över till andra sidan. De fick se de egyptiska soldaterna, de som de så länge varit slavat under, förintas. Vägen genom Röda havet blev deras frihet. Abram kom så småningom in i det land som Gud lovat honom, och fick där motta Guds löfte om efterkommande mer talrika än himlens alla stjärnor. Det land som Gud kallat honom till kom att bli hem för Guds folk ända till idag. Noa fick se vattnet sjunka undan, fick sätta fötterna på torr mark. Han blev en del av startskottet för ett helt nytt släkte, fick möjligheten ta en helt ny värld i besittning. Han fick ett löfte av Gud att något liknande aldrig mer skulle ske, ett löfte som vi än idag kan bevittna genom regnbågen på himlen.

Gud är trofast, han leder oss aldrig in i något vi inte klarar av. Visst, om vi försöker på egen hand så kommer vi förr eller senare att falla. Men vi var aldrig tänkta att klara oss själva, utan vara helt och totalt beroende av Gud. Med honom går vi alltid segrande igenom.

Vilket löfte väntar på dig? Vad är det du längtar efter som du inte kan få förrän du vågat ta steget in i det okända, vågat släppa kontrollen och förlita dig helt på Gud? Vilket steg känner du dig manad att ta, trots att det tycks kosta allt?

Jag vet vilket steg som är mitt. Står här på avsatsen, ser framåt och bävar. Sträcker fram ena foten, men tvekar och drar den tillbaka. Räcker sedan ut min hand och hittar Hans. Tar tag i den, håller den hårt. Säger mitt ja. Ja till att satsa allt, till att riskera allt, men också till möjligheten att vinna allt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *