Mitt ankare i nuet

Att ta sig tid att blicka bakåt. Inte fastna i det som varit, inte längta tillbaka eller bittert ångra sådant som hänt. Utan att vända sig bakåt, se på de egna fotspåren, hur de stundtals varit lätta som fjädrar, stundtals trampat i den djupaste lera. Hur fötterna ibland trampat på utan att komma framåt, hur fotspåren ibland bildat cirklar, och stundtals ser ut att ha vandrat från dike till dike. Hur man ibland tvingats ta sig upp för det brantaste berg eller simma motströms i det farligaste vatten. Att se det som varit, begrunda att det tagit mig dit där jag är idag, och förundras över hur det som för stunden sett omöjligt ut nu ändå kan räknas till en av livets många segrar.

Inte som en egoboost eller något slags självpepp, utan att i tacksamhet till Honom vars fotspår alltid synts bredvid mina, ta tid att förundras över hans nåd och hans trofasthet. Att låta vissheten om att han aldrig lämnat mig hittills få bli mitt ankare i nuet. Låta tacksamheten bli det fokus som varje dag ger mig mod och styrka. Och istället för att i någon slags självtillräcklighet försöka reda ut min verklighets trasselhärva, vända blicken uppåt, tacka för allt han gjort för mig, och i förväntan sträcka mig mot allt som Han kommer att göra.

“For Jesus doesn´t change – yesterday, today, tomorrow, He’s always totally himself.” (Hebr 13:8 MSG)

På samma sätt som han vänt situationer förr, som han öppnat dörrar och gett mig styrka att bestiga berg, på samma sätt går han där trofast bredvid mig idag. Han kan inte förändras. Han är alltid god. Alltid kärleksfull. Alltid mer än nog. Med den vissheten kan vi gå in i varje dag och varje utmaning med tillförsikt, med förtröstan, och med övertygelse om att jag en dag kommer att kunna blicka tillbaka till det som idag verkar oövervinnerligt, och se hur Gud, säkerligen inte på det sätt jag förväntat mig, men på det sätt som med facit i hand var det bästa, tagit mig segrande igenom!🙏🏼

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *