Mitt manifest

Jag var tjugo år när jag hörde den första gången. Hade just gått ut gymnasiet och funderade över vad jag skulle göra med mitt liv. Orden tog tag i mig på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. Och den blev kvar. När jag och Vidar gifte oss var det till tonerna av denna som vi vandrade ut från kyrkan in i vårt nya gemensamma liv.

Åren har gått, soundet kan tyckas höra till gårdagen, men orden och stroferna har blivit något av en programförklaring, manifestet för mitt liv. I perioder har den glömts bort, men när jag som mest behövt den så har den på ett eller annat sätt dykt upp i mitt medvetande, och hjälpt mig hålla fokus. Jag har än idag, tjugo år senare, inte lyssnat till den en enda gång utan att tårar väller upp i ögonen. Av tacksamhet, av beslutsamhet och av förundran.

Tänk att få vara en i skaran. En av de som får förmånen att kalla Jesus sin Herre. Att få vandra i fotspåren till de som gått före, som lidit nöd, som förföljts, som i omöjligheter kastat sig på Gud och genom allt bevarat tron. Som vägrat lämna vägen vad det än kostat. Som löpt sitt lopp och tagit oss dit där vi är idag.

Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, stängde lejons gap, släckte rasande led och undkom svärdets egg. De var svaga men fick kraft, de blev starka i strid och drev främmande härar på flykten” Hebr 11:33

Vilka föredömen, vilka trons hjältar! Trots att de inte fick se uppfyllelsen av det som väntade, trots att de dog utan att ha fått det som var utlovat, så gav de aldrig upp. De levde med ett enda syfte, och med ett enda mål. De bekände sig till sin älskade Herre och frälsare, ända in i döden.

“När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss.” Hebr 12:1

Att få löpa mitt lopp. Att vara en i ledet av människor som fått förmånen att följa Honom. Som drabbats av hans enorma kärlek och som aldrig någonsin kan gå tillbaka. Att få vara påhejad av dessa trons giganter, och få springa med stafettpinnen i min hand. Den som burits av så många före mig. Som är märkt av blod, svett och tårar. Av tro. Av uthållighet. Av kärlek till Honom som gav sitt liv. Stafettpinnen som jag anförtrotts, och som jag med stolthet och ödmjukhet ska bära dit Han leder. Dag efter dag, år efter år, tills den dag då jag får möta min Jesus öga mot öga och därmed lämna vidare till någon efter mig.

Detta är mitt manifest. Min längtan. Min önskan. Det perspektiv jag ber att få leva i. Att få följa Kristus, min Mästare, och min Herre. Vad det än kosta må och så länge jag finns till. Inte i egen kraft, inte för att glänsa. Utan i och genom Honom, av nåd allena, genom tro, påhejad av de tusentals som gått före, och driven av det enda som bär in i evigheten. Hans ändlösa, enorma, självutgivande kärlek!

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *