Even if (del 1)

Hon kommer in i hallen och smäller igen dörren snabbt efter sig. Stoppar nycklarna i fickan och släpper väskan på golvet  med en duns. Mobilen ramlar ur på klinkergolvet och en liten glasflis lossnar från skärmens övre högra hörn. ”Aaah. Fattas bara!” Hon slänger undan mobilen med sina fyra missade samtal i en av ullkorgarna som svämmar över av stora tjocka halsdukar i alla livets färger, torkar av kinderna med sin iskalla hand och kastar en blick i hallspegeln. Ögonen är rödsprängda och mascaran har lämnat långa smala spår över de rosiga kinderna. Men nu är hon i alla fall hemma. Hon låter kappan falla rakt ner på golvet, sparkar av sig sina sneakers och springer ner i sovrummet, där hon kränger av sig de stela kalla jeansen och hoppar i den randiga flanellpyjamasen hon fått av mamma på alla hjärtans dag. ”Kanske en tröstpresent, men ändå”, hade hon sagt. ”Jag vill ju inte att du ska bli utan uppvaktning”. Som hon önskade att hon kunnat ringa mamma. Bara vältra ur sig all smärta och få vara liten. Någon som klappar på pannan och säger att allt kommer bli bra.

Hon sjunker ner på golvet bredvid sängen och blir sittandes med ryggen mot elementet. Värmen tränger in i hennes stelfrusna kropp, och verkar på något underligt sätt tina upp den tjocka klump i bröstet som hon burit omkring på de senaste veckorna. Den smälter först sakta, och varje liten droppe som rinner av gör det något lättare att andas. Sen plötsligt brister något, och från ingenstans kommer en hulkande gråt som får hela hennes kropp att skaka. Hon slår armarna runt benen och lägger huvudet ner mot knäna. Nu forsar tårarna. Det verkar inte finnas något stopp. I huvudet stormar tusentals tankar, omöjlighet efter omöjlighet griper tag om hennes väsen, och hon känner hur väggarna kryper närmare. Okej, andas djupt, försöker hon trevande säga till sig själv, långa andetag in i näsan och ut genom munnen. I vanliga fall vet hon mycket väl hur ångestattackerna ska hanteras, men den våg av allt som hon trängt ner i åratal som nu sköljer över henne tycks dränka all form av förnuft och reson. Det enda hon kan göra är att låta paniken komma. Tankar som rusar, nattsvart mörker, falla handlöst ner i en grop utan slut. Det är över. Slut. Nu finns inget mer.

Där och då, i kampen mot sig själv, känner hon hur läpparna plötsligt vill forma ett ord. Rösten är slut och vill inte bära, men hon tar ett andetag och viskar tyst. Jesus. Igen. Jesus. En gång till, knappt medveten om vad hon säger, än mindre varför. Jesus.

(Fortsättning följer…)

2 thoughts on “Even if (del 1)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *