Skapad för perfektion

Allt var öde och tomt. Mörker i både tid och rum. Guds ande svävande bland det som var intet. En vision om perfektion. En dröm om gemenskap. En längtan efter mer. Ett ord. Ljuset erövrar mörkret. Ännu ett ord. Vatten som delas för att göra plats för jord. Ord efter ord, steg för steg, visionen blir verklig, längtan får färg och form. Drömmen får armar, ben, huvud, intellekt, och formas till Hans egen avbild. En människa. Någon att älska, att tala med, att leda genom tiden, och att skänka all skapelsens perfektion.

Där. I Edens lustgård, i skapelsens totala harmoni. Där skänkte han oss allt. Färger, former, skiftningar, säsonger. Mångfald, överflöd, kreativa uttryck utan gräns. Han placerade oss i perfektion och planterade perfektionen i oss.

En plan om perfektion som evigt tillstånd, men vi valde att vika av. Att sätta oss själva högre, tro att vi vet bättre, tro att vi kan mer.

Perfektionen fick en spricka som växte i takt med vår ovilja att böja oss, vår vilja att hitta egna vägar. Men i vårt inre finns den kvar. Strävan efter perfektion. Den tar sig tusen olika uttryck, men i oss själva når vi aldrig fram. Sprickan måste läkas, vårt inre bli helt. En ekvation som kräver mer än vilja och envishet, som bara kan lösas av Mästaren själv.

När Jesus får ta plats i våra liv återställs det som krackelerat. I gemenskapen med honom fogas bitarna åter samman. När han får full tillgång till vårt inre tar den plats i oss igen – fullheten, den ursprungliga planen, skapelsens perfektion.

Ett limbo mellan världar. Evigheten i våra hjärtan, en fallen värld runtomkring. Den ständiga påminnelsen om, och den inre erfarenheten av fullheten med honom. Hand i hand med en omvärld så långt från perfektion, så full av fallenhet, av smärta och lidande.

En dag blir fullheten komplett. Fullheten av perfektion. När vi möter vår Herre i himmelens paradis får vi erfara det vi på jorden sett skuggbilder av, det vi i vårt inre förnimmat. Då ska vi få leva i evig symbios med honom som är fullheten själv, perfektionen personifierad.

Till dess vill jag leva för att ständigt reflektera fullheten i mitt inre. Mindre av mitt eget, mer av Honom. Så att Han som är perfektion får lysa genom mig ut till en fallen omvärld. Så att mitt liv får vara en påminnelse om den inre längtan, den ursprungliga planen, en vägvisare till Honom som sätter allt på plats, som uppfyller allt i alla.

Säsongernas skönhet

Liksom vintern gör sig bäst som vinter, våren är som vackrast när den står i full blom, sommaren glänser när solen står som högst, och hösten briljerar när träden sprakar av färg. Så är det med säsongerna i våra liv. När vi inte vare sig krampaktigt kravlar bakåt mot tidigare säsong, eller rusar iväg för fort fram mot nästa.

När vi låter dem vara det de är och insuper fullheten av den tid som är vårt nu. När vi tar vara på höstens reningsprocess, njuter av vinterns vila, låter oss upplivas av vårens blomning och sprudlar i sommarens glans. När vi är medvetna om att ingen säsong varar för evigt. Att nya tider kommer. Att gamla dör ut. Och att vi, när vi väljer att omfamna dem utan att fly eller gömma oss, kommer att växa som människor.

Ringarna på vårt livs träd blir fler, vi växer oss starkare och högre, rötterna blir djupare, grenarna längre, och livet blir en mångfacetterad diamant vackert slipad av tuffa processer, mörka perioder, djupa dalar och dagar i solsken. Inte antingen eller utan både ock. Fullheten av det som kallas för livet, där Gud kan använda det mörka till att skärpa oss, höjderna för att ge utsikt och ny energi, dalarna för att producera frukt, och ljuset för att lysa genom oss. Allt för att vi fullt ut ska bli de Han skapat oss till, växa och bli mer lika Honom, ända till den dag då han kallar oss hem till en evighet med sig .

Framåt Bakåt Inåt

När tomheten ekar i det inre. När alla steg man tar tycks leda bakåt, alla riktningar vara fel. När man jagar yttre saker som kan göra stunden mer meningsfull, skapa känslan av att allt är väl, men man misslyckas radikalt. Så länge man är i rörelse, i färd med att jonglera alla bollar, går det att trippa runt på den tunna isen, men när man förr eller senare tvingas stanna upp, så brister marken under fötterna och de tappade bollarna bildar små hål i den sköra isen. Hål som reflekterar den stora tomhet på insidan som tycks ha blivit än större, ett trassel som blivit än mer omöjligt att reda ut, och en rådvillhet som skjuter iväg och når nya höjder.

När det enda steget vidare varken går framåt eller bakåt, utan inåt, i att möta det tomma hålet som sakta äter sig större. När man inser att det man försökt springa ifrån faktiskt finns på insidan och att bruset man konstant försöker jaga aldrig kan överösta ekot där inne. När man kommer till slutet av sina försök, slutet av jagande och hets, när man sjunker ihop, kapitulerar och ger upp. När man stannar upp och tillåter sig att sjunka ner i hålet, låter tomheten och smärtan finnas där, låter masker falla av och släpper allt. Tystnad. Mörker. Ångest. Fallet tycks vara bottenlöst, livet verkar slut, hålet ser ut att sluka allt.

Då. Ena foten når plötsligt fast mark. I djupet en avsats att stå på, i mörkret en strimma av ljus. Två till synes oförenliga världar som möts. Motpoler som får vandra sida vid sida. Mitt mörker, Hans ljus. Min svaghet, Hans styrka. Min förvirring, Hans klarhet. Min hopplöshet, Hans trofasthet. Min död, Hans liv.

Han öppnar boken på nytt. Visar att vägen till honom aldrig går genom att förneka livets faser, att jaga perfekta omständigheter eller att putsa en bräcklig fasad. Att det är i mitt mörker som hans ljus lyser starkare, i min svaghet som hans styrka blir fullkomlig, i mina misslyckanden som hans nåd triumferar. Att jag gör bäst i att vara människa och att låta Honom vara Gud. Att vi tillsammans bildar en symbios som visar på meningen med livet på jorden. Där jag som är ofullkomlig får leva med en fullkomlig Gud. Där livets upp- och nergångar gör mig beroende av Hans trygga famn. Där jag blir mindre och Han blir större, mitt liv blir Hans och Hans liv blir mitt. Där min tid på jorden inte handlar om perfekta ytor eller ultimata omständigheter, utan om Honom som genom livets bergochdalbana alltid håller min hand och i alla livets upp- och nergångar alltid låter mig landa i Hans famn. Han som steg för steg leder mig, lär mig om livet, och för varje dag tar större plats i mig, ända tills den dag då jag för evigt får bo med, och till fullo bli ett med Honom – min största kärlek, min Gud, mitt allt.

Karusellsnurr och bergodalbaneliv

När bergochdalbanan kört otaliga varv och man börjar kunna svängarna. Ett mönster framträder sakta men säkert. Den kämpiga branten uppåt, följt av en kort sekunds njut av fantastisk utsikt, nästa stunds handlösa fallande, den skarpa högerkurva som överraskar när man trodde vägen skulle vara smidig. Loopen som än en gång kastar livet omkull, den lugna raksträckan då man försöker få saker på plats. In i tunneln där allt är nattsvart, ljuset som bländar på andra sidan. Ett gupp i hög hastighet, kittlet i magen. Den hastiga inbromsningen, man gör sig redo för att hoppa ur. Men vagnen börjar rulla och det börjar om igen.

Första varvet genomlevdes i nån form av skräckblandad förtjusning med ett krampaktigt grepp om säkerhetsselen. Andra, tredje, fjärde en resa genom tårar, minnen, rädslor och förhoppningar. När sen färden börjar bli familjär, när den där första beslutsamma fightingandan börjar falna, samtidigt som karusellen rullar på varv efter varv. När jag följer med, men plötsligt får plats med andra tankar än att bita ihop och överleva. När jag börjar undra hur länge jag ska vara fast här? Är detta mitt nya liv? När jag är less på mina egna reaktioner och vill vidare, vill se nåt nytt. Känna livet igen, få andas luft av hopp. Men karusellen fortsätter rulla och jag med den.

Då bestämmer jag mig. Jag bygger ändå. Adderar färg till vagnarna, sätter blommor i mitt hår. Målar regnbågar på himlen, skapar syrendoft i tunneln. Toner av sommar i högtalarna och vattenstänk på höjden. Kanske är det så här livet är just nu. Kanske dröjer det tills jag kan ta av mig selen och kliva ur. Men leva, det ska jag göra ändå. Leva här och leva nu!

Det okända, del 3

Så kommer stormen. Allt som så länge varit tyst släpper plötsligt som på kommando alla hämningar på en gång. Ett enda öronbedövande vrål. Ett virrvar av ord, känslor och tankar som väller in från alla håll. Det går inte att värja sig. De murar jag så omsorgsfullt byggt upp, allt jag sysselsatt mig med för att slippa tänka blir brutalt översköljt av den verklighet och insikt som målas upp. Mörker. Hopplöshet. Sorg så tung att kroppen viker sig, tvingar mig ner på golvet, skakandes. Händerna för ansiktet, tårar som forsar fram mellan fingrarna. Stormen slukar hela mitt väsen, jag blir liggande medan våg efter våg sköljer över mig. Jag hade väntat på det, var ändå inte beredd. Hade hört att det skulle ta tid, trodde ändå jag var igenom. Förstod att det skulle bli jobbigt, men inte så här brutalt.

Så klingar det av. Ingen aning om hur lång tid som gått. Ställer mig upp, ser mig om. Tittar ner mot mina fötter. Ser det som var mitt liv. Ligga där, raserat, i bitar. Miljoner små spillror av minnen, känslor, tankar, önskningar och drömmar. Försöker för ett ögonblick sortera bitarna i högar, men det går inte. Jag orkar inte ta i dem, orkar inte känna. Försöker istället sopa undan dem i ett hörn, men vart jag än går så dyker de upp. Vill hitta en liten plats att stå där jag slipper se dem, en plats där jag kan andas och bara vara. Men vart jag än sätter foten trampar jag på något som gör ont. Ända in i märgen. Ont på ställen jag inte visste kunde göra ont.

Sätter mig ner i högen. Det skaver och smärtar. Jag sitter kvar ändå. Inser att det är det enda jag kan göra. Stanna i det som gör ont. Låta livets skärvor göra det de måste. En dag ska jag läka. En dag ska jag börja om på nytt. Måste bara gå sönder färdigt först.

Det okända, del 2

De första trevande stegen. När den bara foten möter ny, okänd mark. När eftervärkarna av det som just hänt ännu inte gjort entré. Det är tyst. Stilla. Ett vakum i tiden, som om alla sinnen är fullt upptagna med att skärpt fånga in alla signaler från denna nya omgivning.

Hur beter man sig här? Hur känns atmosfären? Vågar man klampa på, eller ska man känna sig försiktigt fram? Vilka faror hotar? Vilka gränser finns? Vem är jag här?

Den värld som just raserats ska sten för sten byggas upp. Vilka byggstenar ska med, vilka bör bytas ut, och vilka måste slipas eller tvättas innan de införlivas i bygget? Bagaget ska sorteras: livsviktigt, nödvändigt, bra att ha och onödig vikt. Vart vill jag nå, vart är jag på väg?

Hela livet kastas runt, varenda liten vinkel omvärderas. Otaliga försök att orientera sig framåt slutar i ett förvirrat irrande i cirklar. Ögonen söker en fast punkt, men hittar ingen plats att vila. Testar gamla hjulspår, men de leder ingenstans.

Vad nu, Gud? Du sa du skulle vara med. Vad nu?
Tystnad. Stänger ögonen. Var är du?

Då. En kort sekund. Ett ljus från himlen. En stråle som träffar mitt ansikte och tränger genom mina slutna ögon. Lyfter ansiktet uppåt, kisar mot ljuset. Andas in. Luften är ren, andetaget lätt. En vindpust som kittlar i näsan bär med sig en söt, lite fruktig doft. En doft av något nytt, något jag aldrig känt. Hela mitt inre stannar upp. Släpper garden, öppnar hjärtat. Tusentals känslor men stillhet ändå. Krossade drömmar men hopp om nya. Mörker runtomkring, men en lykta i min hand.

Då slår det mig. Jag har tappat min kompass. I min strävan att anpassa övergången och våga fortsätta framåt har jag blivit så upptagen att söka vägar och processa intryck att jag missat själva förutsättningen för min existens. Det enda som är konstant, Han som aldrig förändras. Han som inte bara är kompassen, utan också styr den dit han vill. Jag plockar upp min Bibel. Läser om Abraham, om Noa, och om Mose och vandringen genom Röda havet. I vakuumet en känsla av att vara omsluten, i bristen på fotfäste en förnimmelse om förmånen att få vara en av dem. De som vågade, de som kastade sig ut, de som fick möjligheten att erfara hur Han alltid bär.

Det okända går från att vara skrämmande och hotfullt till att bli en möjlighet. En möjlighet att växa, att förtrösta mer, att vara konstant beroende. En möjlighet att vara öppen för nya dörrar, nya tankar och nya förhållningssätt. Hans vägar, inte mina. Hans sätt, inte mitt. Hans ord över allt annat. Det som håller, det som bär, det som ger var dag mening. Det som är konstant och som oavsett omständigheter aldrig nånsin sviker.

Läs också: Det okända, del 1

För en tid som denna

”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig” Joh 14:1

Det är en speciell tid vi lever i. Virus som sprider sig över världen. Människor som bunkrar, rapporter om börsras, oljekris och karantän. Skolor som stängs, event som ställs in och folktomma butiker. Det som till början såg ut att var en väldigt begränsad smitta drabbar nu människor i samhällets alla delar. Fler och fler insjuknar, vissa kämpar för sina liv, vårdpersonal sliter hårt för att hjälpa så många som möjligt, många ställs inför stora ekonomiska utmaningar, och våra beslutsfattare gör sitt yttersta för att guida och navigera rätt i rådande extremt snåriga terräng.

I takt med att krisen breder ut sig tycks oron eskalera. Vad händer om jag eller någon närstående drabbas? Hur kommer det att gå? Klarar vi oss igenom detta? Blir samhället någonsin sig likt igen?

I allt detta uppmanar Gud oss att inte låta våra hjärtan oroas, utan att istället sätta vår tro, vår tillit, vår förtröstan till Honom. Han som inte är begränsad, han som har lovat att vara med oss alla dagar, han som har all makt. Även när sllt ser nattsvart ut och även om samhället ser ut att kollapsa så står han kvar. Han är densamme, den som aldrig förändras, oavsett hur mycket och hur snabbt vår omvärld gör det.

Jag är övertygad om att vi som troende är placerade där vi är just för en tid som denna. När rädslan får större och större grepp om samhället är det viktigare än någonsin att vi håller fokus. Att vi söker Guds ansikte, fyller oss med Hans ord, visar omtanke och kärlek till människor i vår omgivning, hjälper till där vi kan, och ber för våra beslutsfattare och för de som på olika sätt drabbats. Vi har en god Far som lovat att aldrig lämna oss. Han är på vår sida, Han älskar oss, och Han har kontroll. När ingen annan tycks ha det, så står Gud fast. Och det är Han som är vår källa till trygghet. Inte krisplaner, politiska system, välfärd, medicin eller sjukvård. Allt detta är viktiga redskap i vårt formande av en ordnad, stabil, och säker tillvaro. Men det är enbart i Gud som vår själ kan få sin ro.

Därför behöver vi hålla oss nära Honom, låta Honom visa oss sitt perspektiv och fylla oss med mer av sitt ljus, det ljus som just nu behövs mer än någonsin i vår värld. Vi behöver hålla fokus uppåt, lyssna inåt, och låta Gud leda oss framåt till platser där vi får tala hopp, sprida Hans kärlek, och låta hans övernaturliga vishet flöda genom oss.

Vi är Guds barn och vi lever på den här jorden med ett syfte – att dela med oss av det vi har fått, att sprida Guds kärlek i vår vardag, och att reflektera Hans ljus till vår omvärld så att fler får erfara Hans kärlek och trofasthet och hitta den trygghet som finns i Honom och ingen annan.

2019

Processed with VSCO with a3 preset

2019. Vet inte var jag ska börja. Hur beskriver man smärtan i när livet går sönder? Hur förklarar man känslan av att hitta sig själv på en avsats där man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunnat se sig själv hamna? Hur förmedlar man med ord den kärlek som i den vildaste storm blir ett ankare och mot alla odds förmedlar frid?

När jag för ett år sedan summerade 2018 och blickade fram mot ett nytt år, skrev jag ”…älskade Jesus, med dig in i 2019, och jag är inte rädd för nåt!” Inte hade jag då en aning om vad som låg framför. Men att 2019 års mest spelade låt på min spotifylista är just ”Not afraid” talar sitt tydliga språk. I allt som hänt detta år, där fruktan ibland gastkramat mig och ångesten ofta velat ta över, har Gud gång efter gång visat att fullkomlig kärlek, den kärlek som bara han kan ge, fördriver all fruktan. 

Livet är en resa där sådant som igår varit alltför smärtsamt att ens tänka, efter många svängar, långa krokiga vägar och trånga passager, ibland till slut ändå blir en verklighet. Där sitter jag idag. Separerad, nytt boende, barn som flyttar fram och tillbaka mellan mamma och pappa. En familj som inte blev vad den var menad att vara. Krossade drömmar. Enorm sorg. Obeskrivlig smärta. Men ändå, full förtröstan. 

Många har undrat hur jag kan vara så stark. Det är jag inte. Jag går sönder. Flera gånger om dagen. Men Gud lyfter mig upp igen. Ger mig ett ord för varje nytt steg. En sångtext rakt in i hjärtat när det stormar som mest. En uppmuntran från en vän, ett sms, en hjälpande hand. Ensam är inte stark. Utan alla vänner som funnits runt mig, hade jag efter detta år bara varit en våt pöl.

När jag blickar tillbaka ser jag, trots smärta, ångest och sorg, en väg inte bara kantad av, utan översköljd av ljus. Vänner som stått med i dalen, som gråtit med mig, stöttat trots att vägen varit oviss, funnits där, fångat mig när jag fallit, hjälpt mig hålla fokus och kommit med ord i rätt tid. Ni vet vilka ni är. Ett tack är inte nog, ord kan inte beskriva vad ni betyder. Jag kan bara blicka uppåt i tacksamhet och be om förmågan att finnas där för er och andra på det sätt ni funnits för mig.

Livet blir inte alltid som man tänkt. Oftast inte. Men att i livets föränderlighet vara buren av honom som aldrig förändras, en sådan enorm trygghet och oändlig nåd. Han är konstant. Densamme. Igår, idag, imorgon. För alltid. Han ger framtid och hopp. Han leder, jag följer. Han är kaptenen på mitt livs skepp. Dit jag går har han redan varit. Det jag känner har han känt. Han vänder ont till gott, Han har allt i sin hand.

Om nu han, som skapat himmel och jord, har full kontroll. Hur kan jag då vara rädd? Nej, jag fortsätter hålla hårt i hans hand, sätta foten på den avsats han visar mig, en i taget. Låter hans ord vara min lykta, litar på att hans perspektiv är större, och lägger allt i hans hand. Om och om och om igen.

2020, ett oskrivet blad. Jag känner vittring av revansch. Längtan efter nya erövringar. Hunger efter steg ut på okända vatten, där rötterna blir djupare och grenarna når längre, där jag blir mer av den jag är ämnad att vara. Så redo. Tillsammans med honom. För alltid buren, aldrig rädd!!

Att lämna allt

Ni vet de där små citatkorten man kan köpa i bokhandeln. Med tänkvärda ord att bära med sig i anteckningsboken, dagboken eller som bokmärke i favoritromanen. Under en tid i gymnasiet fick jag dille på just såna och samlade på mig fler och fler. I bokshopen i kyrkan där jag gick dök det ideligen upp nya inspirerande bibelbaserade texter, och jag var inte sen att köpa hem och tapetsera studentrummet där jag bodde med ord som gav mig mening, hjälpte mig lyfta blicken, och ibland till och med inspirerade till egenskrivna noveller.

De små korten har under åren hamnat på villovägar, men vissa av texterna tycks ha satt så djupa avtryck i mig att de än idag då och då dyker upp i mitt medvetande. Detta var just vad som hände för en tid sedan.

Jag satt hemma i soffan, sjukskriven. Efter att ha trampat på i motvind lite för länge, lyssnat in mitt inre lite för lite, och haft en ohållbar obalans i inflöde vs utflöde av energi hade det bara tagit stopp. Jag tvingades stanna upp. Tänka. Reflektera. Utvärdera. Jag började fundera över vad det var som fått mig att hamna här. Igen. Började dra i trådar, trassla i härvan, gräva i mitt inre, grubbla, vända och vrida. För att till slut hitta mig själv ännu mer intrasslad och ännu djupare nedgrävd. Jag kände mig uppgiven, trött i sökandet efter svar, och frustrerad över att Gud inte visade mig vad jag skulle göra för att hamna rätt.

Det var då den kom till mig. Texten från det lilla kortet jag som sextonåring plastat in på framsidan av min dagbok.

”As children bring their broken toys with tears for us to mend,
I brought my broken dreams to God because He was my friend.
But then instead of leaving him in peace to work alone,
I hang around and tried to help with ways that were my own.
At last I snatched them back and cried ”How can you be so slow?”
”My child”, he said. ”What could I do – you never did let go”

Det var som att den välkända poletten trillade ner. Plötsligt förstod jag. Jag hade bett Gud om hjälp, men ändå fortsatt nysta själv. Bett honom om läkedom, men ändå försökt pussla ihop mig själv. Ropat efter ledning, men ändå försökt hitta vägen på egen hand.

Detta, att släppa taget om livets härva, låta den falla till marken, vända ryggen åt det som tynger, och istället trots allt och mitt i allt, ändå lyfta händerna uppåt. Att låta fokus ligga på Jesus, på allt han är och allt han gjort, och inte på mina problem. Det måste väl ändå vara det som är att på djupet lämna allt. Och i överlämnandet av allt också vinna den glädje, frihet, och kärlek som bara går att hitta när man vågar släppa blicken från livets härva och titta in i hans kärleksfulla, eviga ansikte.

Det okända

Det finns stunder i livet då vägen man går på leder åt ungefär det håll man tänkt. Man når sina mål, uppfyller drömmar man haft, och de hinder som dyker upp lite nu och då utmed vägen är inte värre än att man med ett lite större kliv klarar av att passera.

Sen finns det perioder då man står inför en avsats, på randen till något helt okänt. Gånger då livet tagit vändningar som lett till ställen där man aldrig kunnat se sig själv, gånger då situationer man tidigare bestämt exkluderat sig från plötsligt stirrar en rakt i ansiktet. Man står där. Blickar framåt. Mörker. Ovisshet. Ingen synlig väg. Man vänder sig bakåt. Vägen som lett till platsen där man nu står har rasat. Ingen väg tillbaka. Inmålad i ett hörn, trängd från alla håll, rådvill, rädd och svag. I brist på bättre alternativ står man still, paralyserad. När plötsligt marken man står på, även den börjar rämna. Ingen väg bakåt, mörker framåt, och ingen fast mark under fötterna. 

Bibeln talar om det gång på gång. Människor som kallats ut i det okända. Israels folk, som lämnat Egypten och står inför Röda havet. Soldater närmar sig bakifrån. Ingen väg framåt, ingen väg bakåt, inget alternativ att stå kvar. Abram, som Gud kallar att lämna det land där han nu bor, sin vardag, allt som är bekant, för att bege sig till ett annat land, ett land som Gud ”skall visa”. Abram visste alltså inte ens vart han var på väg när han började gå. Noa, som fick instruktioner om att bygga en ark, en byggnad som aldrig tidigare byggts, i förberedelse för en händelse som aldrig tidigare ägt rum. Han visste inte hur vägen framåt skulle se ut, han visste bara att den värld han nu kände till skulle komma att gå under, att fötterna under marken skulle förintas. Ingen väg bakåt, ingen möjlighet att stanna kvar, framåt en dimma av okänd mark.

Genom hela bibeln ser vi människor som kallats ut ur sin nuvarande situation, in i något nytt, något ovisst och något som säkerligen varit skrämmande. Människor som i tro till sin Gud valt att lita på att det finns en väg framåt. Som tagit de första trevande stegen in i ett delat Röda havet. Säkerligen skräckslagna och rädda för att havet plötsligt ska utplåna den torra väg som just nu ligger framför deras fötter. Abram som inte hade någon aning om vart han var på väg med hela sin familj, sin boskap och sina ägodelar. På sin väg hamnade de mitt i en hungersnöd, som säkerligen fick honom att fundera över om han gjort rätt som lämnat sitt hem. Även Noa måste många gånger ha funderat över vad som skulle hända, de där dagarna då regnet bara fortsatte ösa ner, och då allt han kunde se var vatten.

Så vad gör vi när vi står där. Inför det där steget som hela vårt inre vänder sig emot att ta. När all rim och reson säger åt oss att slå bakut, klamra oss fast vid det som varit och, i panik stå still och hoppas på bättre tider. Vad gör vi när Gud kallar oss framåt, bort från allt som är bekant, in i det okända? När vägen bakåt är omöjlig, och platsen vi befinner oss på obeboelig? När allt han visar oss är en liten avsats där vi kan sätta nästa fot. Där vi inte vet hur terrängen kommer se ut, vilka faror som hotar, eller vart vägen leder. Vågar vi lita på honom? Vågar vi tro att han bär? Att han vet vad han gör, och att han har en plan?

Israels folk kom igenom Röda havet, över till andra sidan. De fick se de egyptiska soldaterna, de som de så länge varit slavat under, förintas. Vägen genom Röda havet blev deras frihet. Abram kom så småningom in i det land som Gud lovat honom, och fick där motta Guds löfte om efterkommande mer talrika än himlens alla stjärnor. Det land som Gud kallat honom till kom att bli hem för Guds folk ända till idag. Noa fick se vattnet sjunka undan, fick sätta fötterna på torr mark. Han blev en del av startskottet för ett helt nytt släkte, fick möjligheten ta en helt ny värld i besittning. Han fick ett löfte av Gud att något liknande aldrig mer skulle ske, ett löfte som vi än idag kan bevittna genom regnbågen på himlen.

Gud är trofast, han leder oss aldrig in i något vi inte klarar av. Visst, om vi försöker på egen hand så kommer vi förr eller senare att falla. Men vi var aldrig tänkta att klara oss själva, utan vara helt och totalt beroende av Gud. Med honom går vi alltid segrande igenom.

Vilket löfte väntar på dig? Vad är det du längtar efter som du inte kan få förrän du vågat ta steget in i det okända, vågat släppa kontrollen och förlita dig helt på Gud? Vilket steg känner du dig manad att ta, trots att det tycks kosta allt?

Jag vet vilket steg som är mitt. Står här på avsatsen, ser framåt och bävar. Sträcker fram ena foten, men tvekar och drar den tillbaka. Räcker sedan ut min hand och hittar Hans. Tar tag i den, håller den hårt. Säger mitt ja. Ja till att satsa allt, till att riskera allt, men också till möjligheten att vinna allt.